Abstract
Artikeln baseras på etnografiska studier av tre hälso- och sjukvårdskuratorers arbete med smittspårning av sexuellt överförbara infektioner. Syftet är att analysera kuratorns patientnära arbete med smittspårning som en biopolitisk praktik, som bär på inneboende motstridigheter kopplade till lagstiftningens handlingsimperativ jämte patienters autonomi och integritet. Det empiriska materialet består av fältanteckningar, vilka analyseras ur ett diskuspsykologiskt perspektiv. Bland resultaten märks hur smittskyddsarbetets hälsofrämjande ambitioner, uttryckta genom hälso- och sjukvårdslagen som en ”god sexuell och reproduktiv hälsa”, förutsätter konstruktionen av en kontrasterande ohälsosam och ”dålig” sexualitet, vilken också föranlett kontakten. Detta skapar paradoxala förutsättningar för kuratorernas arbete, då de är beroende av patienternas uppriktighet för att kunna följa smittskyddsarbetets intentioner. Kuratorerna balanserar denna paradox genom att betona den ”goda” sexualitetens möjligheter som potentiell framtida praktik, vilken patienterna görs ansvariga för att forma.
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 3.0 Internationell licens.
Copyright (c) 2022 Elisabet Sernbo, Johan Lindwall