Om hur själen försvann från psykiatrin och psykiatrins ointresse för den existentiella hälsan

Abstract

Psykiska sjukdomar beskrevs som själssjukdomar och psykiatrer som själsläkare ända in på mitten av 1900-talet men sedan försvinner själen från psykiatrin. För naturvetare och psykologer är själen inget objekt utan kan ses som ”den arbetande hjärnan”, en individs mentala processer. Själen behövs inte för naturvetenskapen. För biskop Martin Lönnebo är ” själen den sida hos människan som själavården har som objekt”, själen är ”den icke-materiella identiteten”.
På samma sätt som själen inte passar in i den moderna vetenskapsbaserade psykiatrin passar inte de existentiella dimensionerna som föreslagits av WHO i konceptet existentiell hälsa och som närmare utvecklats i Sverige av prästen och teologen Cecilia Melder i dagens standardiserade vårdförlopp som nu implementeras i vården. Det läkande samtalet som kan vara livsviktigt och nödvändigt i vården kräver en genuin förtrogenhet med människans existentiella villkor. Frågor om livets mening , den icke -materiella identiteten och livets mysterium har fortsatt en självklar plats i modern psykiatri men frågan är hur detta skall värnas.

PDF
Creative Commons License

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 3.0 Internationell licens.

Copyright (c) 2023 Lars Jacobsson