Aktivitetsersättning och arbetsförmåga: Bristande aktivitet och hypotetiska bedömningar

Abstract

Aktivitetsersättning är en del av sjukförsäkringen som riktar sig till unga vuxna med funktionshinder, med syfte att ge dem både ekonomisk trygghet och ökade förutsättningar till ett aktivt samhällsliv genom att få inträde på arbetsmarknaden. För rätt till ersättning krävs som regel att den unge har nedsatt arbetsförmåga, och vid beviljad ersättning ska han eller hon erbjudas aktiviteter som kan ha en gynnsam inverkan på sjukdomstillstånd eller prestationsförmåga. Det sker emellertid sällan någon konkret bedömning av arbetsförmågan, och aktiviteterna är få och dåligt anpassade.  Det är således en stor diskrepans mellan reglering och tillämpning när det gäller arbetsförmågan. Försäkringen är i behov av förändring för att uppnå både rättvisa och legitimitet, och i artikeln diskuteras några möjliga åtgärder ur rättsligt perspektiv. Slutsatsen är att rätten till försörjning, det vill säga att omfattas av ekonomiskt stöd för sitt uppehälle, bör åtskiljas från stöd till aktivitet och arbetsmarknadskoppling, eftersom ersättningen i sig inte leder till ökad delaktighet  

Activity compensation is part of the sickness insurance for young adults with disabilities, with the aim of giving them both financial security and increased conditions for an active social life by entering the labor market. As a rule, entitlement to compensation requires reduced ability to work. When granted compensation, activities must be offered that may have a positive impact on the health or the ability to perform. However, there is rarely any concrete assessment of work ability, and the activities are few and poorly adapted. Thus, there is a large discrepancy between regulation and application when it comes to work ability. The insurance is in need of change to achieve both justice and legitimacy, and the article discusses some possible measures from a legal perspective. In conclusion, the right to financial support should be separated from support for activity and labor market linking, as the compensation in itself does not lead to increased participation.