Är det lämpligt att ta upp frågan om vävnadsdonation när ett barn har dött?

Abstract

Författaren redogör för sina egna erfarenheter av att informera och stödja familjer som plötsligt förlorat ett barn. Det är viktigt att möta familjerna med respekt och att våga bara finnas till med medmänsklighet, närhet, värme, omtanke, trygghet, värdighet, att visa empati och framför allt att våga lyssna. Syskonen till det döda barnet får inte glömmas bort, de har också behov av att vara delaktiga. Föräldrarna bör ges tillfälle att diskutera donation av vävnader. ”När det värsta redan har hänt kan kanske det meningslösa få en mening. Ett barn kan hjälpa två andra sjuka barn till ett normalt liv genom att donera sina hjärtklaffar”. Det är viktigt med återbesök för uppföljning.
The author is responsible for the counselling of families having lost a child. She tells how she helps the relatives bring some order in the chaos. Physical contact is of great importance. She stresses that the entire family including the spouses of the deceased must be involved. Do not try to shield them, do not leave them with relatives or friends. The spouses have to be comforted and told that the parents would have been just as sorry if they had died. The author has found that the option of tissue donation can give some comfort – the worst has already happened. Key words: bereaved relatives, family counseling, infant and child death, tissue donation