Polisaspiranten och utbildningsansvaret -polisbilskörningens dilemman och värdegrund

Jörgen Lundälv

Sammanfattning


Svensk polis måste förhålla sig till den nationella nollvisionen om trafiksäkerhet, en intern trafiksäkerhetspolicy samt den egna värdegrunden. Varje polisbilsförare bär ensam på det totala föraransvaret. Vid en krasch kan polisbilsföraren åtalas och dömas för ansvar i domstol. Under senare decennium har skadeutvecklingen för polisbilskrascher och incidenter ökat samtidigt som utbildningsinsatserna reducerats. Denna paradox problematiseras i denna artikel utifrån antagandet att alla utbildade polismän i Sverige måste framföra polisfordon i tjänsten utan att ha adekvat och tillräcklig utbildning. Polisens rätt till våldsanvändning i form av biljakter (prejning och stopp av misstänkta fordon) regleras därtill i en tjänsteföreskrift av Rikspolisstyrelsen (RPS) som inte harmoniserar med den av riksdagen antagna nollvisionen. I princip ges ingen utbildning av polisbilsförare hur de ska preja och stoppa privatbilister på vägen vilket kan innebära en avsevärd förhöjd risk för hälsoförluster för såväl privatbilister som för oskyddad polispersonal. Samtidigt som andra yrkesförare som till exempel lokförare har strikta medicinska krav för föraruppgiften så har RPS börjat anta kroniskt sjuka ungdomar till polisutbildningen. Detta ställer krav på framtidens trafiksäkerhet och riskmedvetenhet i polisprofessionen.


Nyckelord


Polisaspirant, polisbilsförarutbildning, ansvar, värdegrund, attityder.

Fulltext:

PDF


© Socialmedicinsk tidskrift. All rights reserved!