Särbegåvning och psykiatri: erfarenheter från en svensk psykiatrimottagning

Marita Thorén

Sammanfattning


Denna artikel utgår från min egen erfarenhet som psykolog i en svensk psykiatrisk verksamhet, som allt mer under senare år blivit medveten om en tidigare relativt förbisedd patientgrupp: de intellektuellt särbegåvade. Särbegåvning är i sig inte en psykiatrisk diagnos men denna grupp individer har ibland behov, ofta med en bakgrund i den sociala omgivningen som reagerar negativt på särbegåvning, vilket gör att de får problem som behöver uppmärksammas av psykiatrin. Eftersom denna grupp patienter inte tidigare har uppmärksammats av svensk psykiatri uppstår också en diagnostisk problematik. Intellektuellt särbegåvade patienter löper en risk att i brist på vårdteamets erfarenhet och kunskap bli överdiagnostiserade. Artikeln diskuterar förutom överdiagnostisering också patienter som har en så kallad dubbelriktad problematik. Man kan inte förbise det faktum att det faktiskt händer att tillsammans med neuropsykiatriska funktionshinder kan också intellektuell särbegåvning förekomma vilket ställer särskilda krav på den hjälp som dessa individer behöver.


Nyckelord


särbegåvning; psykiatri; diagnostisering; ohälsa

Fulltext:

PDF


© Socialmedicinsk tidskrift. All rights reserved!